Du kom när jag var på botten, jag stod till halsen i dyn.
Jag hade etta med kokvrå i en främmande storstad,
du var kvar i byn.
Du lyfte upp mina armar, du lärde mig att gå.
Vi gjorde sommaren tillsammans och jag önskar att tiden hade stannat då.
Men så kom hösten med vardagen, ännu höll vi ihop.
Vi tog varandra för givet
och det nyfödda livet slog då liksom rot.
Kanske var det just därför
och kanske var det just då
som vi såg början till slutet
och såg till att det alltid skulle vara så
att vi är förlorare.
Vi är förlorade barn.

Det blev ett år med förtvivlan
och det blev ett år med gråt.
Vi hade smultron ibland
men det var korta små strån som ganska snart gick åt.
Så efter ännu en sommar och efter ännu ett bråk
log vi åt varandra och sa:
Vi gifter oss en vacker dag när åren fått gå.
Men vi är förlorare.
Vi är förlorade barn.
Vi är samma barn.
Nu kan vi snart inte minnas vad vi lovat och sagt.
Nu har jag skaffat IKEA-möblemang och ett förstahandskontrakt.
Du har just lämnat hemmet för din första lägenhet.
Du skall bli vuxen och verkar vilja bli det men tänk på att jag vet.